When the stars go blue

å gud å gud å gud vad jag längtar vi ska se ryan adams. jag kan knappt fatta det. han var ju som min bästa vän ett tag när alla andra hade gått hem och jag var ensam i rummet på falkenbergsvägen. vissa av dom gamla låtarna har liksom växt in i mig, växt fast i mig för att jag har lyssnat på dom så himla många gånger. om han bara spelar en endaste av dom så kommer jag fan börja gråta. sanna, i så fall kommer det bli som när vi var på kent första gången och den känslan går ju inte ens att beskriva. man blir helt hög. så jag hoppas hoppas att han spelar någon av dom gamla. men att bara få se honom på riktigt, åhhh.