tvkväll

ett sånt där humör när man kan gråta åt tv-program, när det känns som att man förstår precis exakt hur dom känner sig. ett sånt humör är jag på. alla känslor är bara så... påtagliga. jag vet inte ens vad det är jag känner, känns bara som ett stort virrvarr. jag vill flytta till sthlm, jag ser fram emot det jättemycket men samtidigt är jag rädd. och ledsen, jag vill inte flytta ifrån emmie, det kanske låter löjligt men jag klarar inte att bara träffa henne fyra gånger per år, hon är som mitt lilla barn min lilla söta hund. och kommer jag få nåt jobb? vad ska jag göra där uppe? har jag en fantasibild av det hela, kommer jag vara lika ensam även där? nä nä, jag tror inte det, jag har min bror där och jag har cicci där och jag har ett liv där. känns det som. nu måste jag se på tv igen.