HEMMA på riktigt.

Idag är jag "sjuk". Jag är alltså i skåne. Och det känns så himla bra. När jag kom hem igår så kände jag verkligen att jag KOM HEM. Det var nog första gången huset i skåne kändes så HEMMA som det gjorde igår. Skåne är hemma, Sundsvall är borta. Så är det. Och jag känner mig inte längre ledsen för det. Jag trivs här nere, jag saknar det. Jag saknar skåne-livet, även fast jag inte hade särskilt roligt i höstas med jobbjobbjobb och sovasovasova. Men det är ändå något speciellt med skåne. Det är så levande jämfört med Sundsvall. Jag tror nästan att jag kan sträcka mig så långt att jag kan säga att jag saknar studentlivet.

Dags att leta upp en utbildning.

Ikväll kommer hela tjocka släkten. Fredrik och Sandra, mormor och morfar, Zuzana, Lennart, Bella, Gabbi och till och med Helen. Det ska bli ganska kul. Åh det är så skönt att vara HEMMA. Dessutom får jag krama Emmie hur mycket jag vill. Jag saknar ihjäl mig efter henne där uppe. Hon är ju min lilla pussgurka, min söta lilla mjuka hund som jag bara inte kan få nog av, som jag bara vill krama sönder och samman hela dagarna. Och nu är jag hos henne. Hon ligger och sover som prinsessan på ärten på alla kuddarna i soffan just nu. Jag ska strax gå ut till henne. Synd att du inte kunde följa med Anders, det hade varit mysigt. Du och jag i skåne igen. Du hade kunnat träffa Elias och gänget.

Jag är glad.

(Okej, ps. Jag hatar cpbloggerfan för man kan ju aldrig göra ett inlägg med bild utan att texten ska bli helt mongo.)