Min lilla hundracka

Happ. Idag är det nästan ingen som ringer. Ganska skönt, men samtidigt går tiden så sakta. Men det som är bra när det inte är någon kö är att folk inte är så uppretade när de kommer fram. Snart har jag lunch, kl 15. Det känns som att den här dagen kommer bli riktigt lång. Slutar inte förrän kl 20 och det känns redan som att jag varit här hur länge som helst. Det är så tråkigt när Sanna inte jobbar. Har ingen att snacka skit med. Det hade varit speciellt bra om hon hade varit här idag just eftersom det ringer så lite. Typiskt.

Igår beställde Anders och jag myggnät och reselakan och idag ska jag beställa tid för vaccinering. Det närmar sig. Vi har dessutom bokat hotell både i Mexico och Costa rica för dom första nätterna. Är det nån som kan fatta att jag ÄNTILGEN ska få åka iväg på min långresa till värmen? Inte jag.

Jag saknar Emmie. Så in i helvetes mycket. Tänker på henne varje dag och börjar nästan gråta när jag tittar på mina bilder på henne. Hon är ju min lilla myshund, hon ska inte vara 100 mil bort ifrån mig. Jag vill ner till Skåne. Jag saknar mamma och pappa också. Sundsvall är okej, men jag känner att jag inte vill vara kvar här för länge. Det är synd, för det är ju hur roligt som helst att kunna träffa Sanna & Joanna när som helst. Men... Sundsvall, jag får lite panik. Speciellt eftersom hela min familj är nere i Skåne. Och Emmie. Åh gud. Jag får panik när jag tänker på att jag inte får träffa henne och dom förrän om en månad. Och då är det dessutom bara i typ 2 dagar för sen åker vi iväg ut i världen. Hur ska jag kunna vara borta i två månader till utan att ha hunnit krama henne så hårt så att känslan sitter i i två månader till?

Hur som helst. Jag är glad att vi snart ska åka.