Skåneland

Sådärja. Då var jag hemma hemma igen. Inte för att jag känner mig särdeles lycklig för det. Här är det ensamt men jag har ju åtminstone mina egna grejer, mitt eget rum och min egen garderob. Tanken är att jag ska slappa fram tills jobbet börjar, dvs nästa måndag den 25:e. Jag har aldrig nånsin haft sån ångest över att behöva jobba. Det känns som att jobb är likamed inget eget liv. Fan, jag vill verkligen inte jobba i sommar. Jag vill faktiskt också ha sommar, jag vill inte stå i nåt gammalt café och hata alla inskränkta fabriksgubbar medan alla andra ligger ute och solar och badar (i poolen!).

Fan det är en humla i mitt rum som vägrar hitta ut genom dörren.

Ja, poolen ja. Min dröm sedan jag föddes: att ha en egen pool. Den drömmen har uppfyllts men jag har fortfarande inte kunnat ta premiärdoppet. Igår var det spöregn och idag är det sol och moln men knappast badtemperatur. Slutsats: att komma ner hit till skåne har mestadels varit deppigt. Det har aldrig nånsin känts så jobbigt att åka ifrån Anders förut heller. Den här sommaren känns verkligen som en plåga. Jag bara väntar på att paniken ska krypa fram. JAG ÄR SÅ FÖRBANNAT TRÖTT PÅ ATT ALDRIG FÅ TRÄFFA DIG UNDER DE ENDA MÅNADERNA SOM ÄR NÅGOT ATT HA I DET HÄR LANDET. Vi fick åtminstone två sommarmånader tillsammans i Costa Rica och Kuba, det var nog det bästa vi gjort. Men nu är det bara en enda lång väntan och längtan... till hösten, till den näst deppigaste årstiden, men jag får åtminstone träffa dig igen.

Tänk att jag lyckats skriva ett helt inlägg präglat av tycka-synd-om-mig-själv-depp. Jag får avsluta med något glatt: Om jag har tur kanske jag och Anders ska gå på Gröna Lund i helgen. Då ska jag bjuda honom på en åktur i kärlekstunneln!