Det är fredag och klockan är tolv. Jag vill egentligen inget annat än att gå och sova. Blunda, ligga under täcket. Men jag vill inte att fredagen redan ska vara över. Dessutom är det så svårt att sova ensam. Anders åkte av någon anledning in på stan för att träffa Stina och några för en halvtimme sedan. Vem gör sånt, åker in till stan halv tolv? Är det jag som blivit så otroligt gammal?

Jag vet inte, jag är bara så trött. Jag vill att det här ska bli en lång helg. Jag vill det. Tiden går tillräckligt fort ändå. För övrigt så funkar tvn bra. Jag ser texten! Och bollen eller pucken när det är sånt på tv. Det är en stor fördel. Dessutom har vi numera HD-tv. Så ikväll har jag sett dykfilmer i superupplösning. Så jävla värt.

Imorgon eller på söndag tar vi båten från Lidingö till Waxholm. Det blir nog mysigt. Jag är trött på stan. Orkar inte med alla människor. Speciellt inte när jag inte har några pengar att spendera. Jag längtar tills jag får min nya lön. Fast jag vet inte om jag längtar efter att få min nya tjänst. Konferensansvarig, kan jag vara det? Jag ligger och är nervös på kvällarna. Men jag ska försöka sluta med det. Det går säkert bra. Och gör det inte det så är det bara att säga upp sig och låtsas att jag ändå ville sluta. Eller hur? Jag ska ju ändå börja plugga nästa höst. Den eviga frågan är vad.

Fem över... kommer han inte hem snart? Vad gör han på stan med dom där tjejerna? Bara inget dumhuvud för får sig att slå ner honom. Min lilla kille. Tänk att det snart är fem år sedan. Fem år sedan vi pussades där i publiken efter Bob Hund-konserten. Nästa helg ska vi se dom igen. Vi kanske borde lyxa till det med några pussar i publikhavet för att liksom fira. Det trodde vi väl knappast för fem år sedan. Nä. Vi gick ju för sjutton på gymnasiet. Vi hade min flytt till skåne framför oss. Sedan hade vi 100 år av pendlande. Sedan hade vi Lund tillsammans. Och Kuba och Costa Rica. Och just det, innan dess Sundsvall en sväng. Och nu Stockholm sedan ett år tillbaka. Nu får tiden sluta gå så snabbt.

Tio minuter över. Jag får nog inse att han inte kommer hem på ett par timmar. Jag och mitt oroshjärta får nog gå och lägga sig ändå. Bara det där svarta inte kommer och stör. Jag får försöka mota bort det med öronpropparna i så fall.

Godnatt.