Pensionärspar söker rehabiliteringshem

Jag har blivit slö på bloggen. Och i det verkliga livet har våra kroppar gett upp. Igår tog vi oss knappt ner i sängen vid läggdags. Anders har en nacke som måste hållas fixerad i ett och samma läge samt vader som har krympt till en storlek som hör hemma på ett spädbarn. Jag har ett vänsterben som verkar vilja hoppa av min kropp för jag kan inte stödja på varken höften eller knät. Det är som att någon har fått tag i någon sena eller muskel där inne och drar och drar och drar. Efter lite rehabiliteringssimning i havet känns det lite bättre men vi skulle fortfarande behöva ett behandlingshem där nunnor går runt och ger oss iste och frågar om de kan höja ryggstödet på sängen.

I övrigt har regnet kommit tillbaka och verkar ska stanna tills vi åker hem. Då kanske det blir lättare att lämna Levanto och Italien. För ärligt talat så vill jag inte åka hem. Det här ÄR livet, det är precis såhär jag har tänkt mig mitt drömliv.

Och så måste vi åka hem...