jag vet inte. jag ville säga hejdå, ett riktigt hejdå.


men jag kunde bara inte.

i- landsproblem

idag när jag skulle cykla hem ifrån föreläsningen så sprängdes mitt bakhjul och lät över hela lund. jag blev rädd och lite generad och fick släpa cykeln på själva hjulet som däcket sitter på ner till stan. det var förbannat drygt, eftersom hela lund är byggt av kullersten = en jävla massa skrammel. anders följde mig till den närmsta cykelverkstaden och den skitiga surgubben var nog den mest otrevliga människan på jorden. jag sa att jag behövde laga mitt bakdäck för att däcket sprack. han sa "däckoslang? däckoslang? däckoslang?" typ 100 gånger och jag fattade inte nån av gångerna vad han ville. jag sa typ öh ja jag vet inte men det bara sprängdes. sen sa han "däckoslang? däckoslang?" och sen visade jag honom min cykel. då tryckte han in fingret i däcket och sa "här är det ett stort hål". jaha? var det inte det jag sa hela tiden? vadå "däckoslang?" jävla skithuve, hur fan ska jag kunna veta det.

sen sa jag att mitt styre gnekar och jag undrade om man kunde smörja eller nåt. då försökte han typ förmedla att det var hopplöst eftersom det inte fanns några lager eller nåt liknande kvar och så blev han skitless. borde inte han vara glad över att jag har en gammal skabbig cykel som behöver lagas?

han bekräftar bara verkstadsgubbefördomen, danke lille vän.

hur gör man?

typiskt att alla fina meningar och ordföljder redan har skrivits, annars hade jag skrivit dom nu. om jag bara kunde. fan, allt blev så förbannat konstigt bara på en sekund. våren kom och allt det mörka verkade försvinna, bara för att dyka upp en sekund senare. hur blir allt nu? jag orkar inte ens tänka. trycker bara undan, men på kvällen under täcket är man alltid helt naken och ingenting går ju längre att gömma. om jag inte hade anders tio centimeter ifrån skulle jag nog aldrig kunna somna. men det spelar ingen roll, det är inte synd om mig det är bara så förbannat jävla... konstigt. och orättvist. fan, jag önskar verkligen att det var annorlunda...